Mackie, i full fart mot ingenting

Ikväll såg jag det sista avsnittet av Scrubs. Denna serie som har präglat mitt liv sen 2004 när jag såg den första gången. Nu är det slut. Visst kommer jag se den fler gånger men nu vet jag att jag inte har mer att vänta. Det har varit ett stormigt förhållande. Ungefär som JD och Elliot. Det har varit passionerat, det har varit likgiltigt och vi har bråkat och gjot slut. Men det går inte att bortse från att serien alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Folk har jämfört mig med JD. Jag har fått inspiration till mitt skådespeleri genom serien. Nu när jag tänker på det har den betytt rätt mycket för mig faktiskt. Jag kommer sakna den.

I morgon är det åter dags att åka till Karlshamn för rep. Ska bli skönt att få fjanta runt lite på scen. I år känns allt så mycket mer avspännt och skönare. Visst var jag nervös i början men nu är det annorlunda. Jag improviserar på scen och allt flyter på mycket lättare. Jag har smält att jag fått lära mig i Hoby och kasserat allt onödigt prettotrams. Det betyder att jag aldrig skulle kunna bli fantastisk som skådespelare men jag kommer trivas och förhoppningsvis kommer publiken bara glatt flyta med. Det är synd att jag inte skulle orka med branschen för jag trivs med arbetet. I alla fall när jag får arbeta på mitt sätt.

Min flickvän kallade sig Facebook-nörd idag. Jag blev stolt. I like em nerdy.

Men nu säng så jag kommer till Karlshamn och kan repa lite någon gång. Det rycker i benen.

Idag var en såndär märklig dag då jag plötsligt kände mig snygg och charmig. En dag där jag hade kunnat flirta med vem som helst och vara sådär härligt nonchalant som chicksen diggar (va?). Men det var som sagt bra en känsla.

Kvällen har spenderats med att titta på introt till filmen Watchmen. Eftersom jag inte kan lägga in filmen på min blogg som jag skulle vilja så får ni en liten länk istället: http://www.youtube.com/watch?v=Ni2yqRF26V0

Jag antar att ni som ser den tycker den är lite fjantig men filmen är riktigt bra och intressant och det måste sägas att när hippietjejen sätter blomman i geväret så får jag nästan ont i magen.

Jag såg en dokumentär idag nä jag kom hem från jobbet om John Lennon och hans protester på 60-talet. Det slog mig att det finns inga sånna protester idag. Det finns inga vältalande människor som kan få med sig ett folk. Nä, det finns några småfeta politker och 20 åriga småttingar som "brinner" för sina saker. Men inget når ju fram. Ingen tror på något och om man gör det så tror man inte på någon annan. Saker och ting förändras sannerligen.

Jag har en arbetskamrat. Det är lite märkligt. En kille som heter Björn som är en trevlig prick. Vi har följe en bit hem på cyklarna och pratar om ditt och datt och kanske ska ta en kopp kaffe någon dag. Det brukar inte hända mig. Nåja trevligt i alla fall. Hoppas detta håller i sig även när jag flyttar ifrån Lund.

gonatt!

Nu var det längesedan jag skrev här och det till två personers väldigt milda bestörtning. Jag skulle vilja säga att jag har haft för mycket att göra för att hinna skriva men det vore en överdrift. Däremot har det hänt så lite att jag inte ens tänkt något intressant.

Jag har fått höra att en gammal dagisfröken hade skrivit spaltmeter om hur psykiskt störd jag var när jag gick på hennes dagis. Anledningen att jag var störd var för att jag hade gått och satt mig under ett bord när det blev för stökigt. Kanske hade hon rätt för när saker blir för stökigt runt mig så stänger jag av hjärnan och kryper in i mig själv tills allt går över. Bara för att slippa allt tjaffs.

En annan intressant sak jag har fått höra är att min pappa benämner mig som: "skådespelaren" när han pratar om mig på jobbet. Hans kollegor känner alltså till mig som "skådespelaren". Det värmer på något sätt.

Den gångna veckan har jag varit i de småländska skogarna med min Petra. Vi börjar bli häftiga. Vi kan läsa av varandra direkt när något är fel eller när något är bra. Det känns riktigt skönt att ha henne där att se efter mig.

Ikväll när jag kom hem ringde jag Mäds. Ingen av oss mådde något vidare. Hon var trött och orkade inte med allt som krävdes av henne just nu när hon precis börjat på High Chaparall. Själv känner jag mig ensam och utanför och behövde prata om det. Det var ett skönt samtal och i 20 min diskuterade vi det som tyngde oss för tillfället.

"Vad har man vänner till om inte för att snacka skit när allting är skit?" Det är så sant.

Ikväll var det vad jag behövde. Jag är glad över mina båda kvinnor i mitt liv. Jag älskar er båda, fast på två helt olika sätt.