Mysig Melankoli
Ikväll är jag trött. Därav infinner sig som vanligt en viss melankoli. Men ingen dålig en utan en rätt mysig en. En sån som inte skadar någon, en som jag kan sitta och mysa med själv utan att någon annan ska klaga och se på mig och tänka "men du är ju inte sån" Men jo, ikväll är jag sån och jag tänker njuta den lilla stunden.
Jag sitter här och lyssnar på The Wrestler av Bruce Springsteen. Han är ingen jag lyssnar på i vanliga fall men när han sjunger känner jag igen mig.
Then you've seen me, I come and stand at every door
Then you've seen me, I always leave with less than I had before
Then you've seen me, bet I can make you smile when the blood it hits the floor
Tell me friend can you ask for anything more
Tell me can you ask for anything more
These things that have comforted me I drive away
This place that is my home I cannot stay
My only faith is in the broken bones and bruises I display
Naturligtvis är det bara melakolin som talar för egentligen känner jag inte igen mig alls i det där svammlet. Men kvällen till ära tänker jag inte bry mig om det. Låten är bra och jag tänker låtsas att det är mig texten handlar om.
Innan idag gick jag med Petra och Allis (det är hunden som är Allis) hela vägen in till Lund. Det är en väg som man normalt cyklar men inte idag. Jag tvivlar på att Allis har gått den rundan, vet inte ens om hon varit inne i stan sådär. När hon gick där bredvid mig och tittade sig storögt (hon stirrar alltid storögt) omkring sig så kom jag tänka på hur häftigt det skulle vara ha barn och ta med detta barn på utflykter och se hur barnet faktiskt upplever allting för första gången någonsin. Det måste vara en häftig känsla. Fast det är nog bara hormonerna som spökar,
Kul kuriosa om lägenheten jag antagligen flyttar till: Mannen som bodde där för tre år sedan hängde sig från balkongen. Jag tror att min reaktion "Coolt! Ett hus med historia!" hade en lite för positiv ton för att jag skulle verka helt normal. Men vem vill vara normal som Therese brukar säga? Jag kanske kan sitta och ha långa samtal med den hängde mannens spöke om kvällarna, kolla scrubs och käka ostbågar. Varför inte? folk lär ju inte orka ta sig hela vägen till Asarum, det är ju en hel kvart på cykel!
Idag skickade jag även in en ansökan som städare på sjukhuset i Karlshamn. När jag ringde sa dom att dom ville ha dit killar. Jag såg efter och det visade sig att jag var kvalificerad! Nu håller jag bara tummarna för att jag får börja jobba i april. Fram tills dess ska jag (i studiesyfte) titta på scrubs och studera Janitor så jag vet exakt hur jag ska bete mig på mina nya arbetsplats.
Nu får det räcka för ikväll. En sista genomlyssning av The Wrestler sen blir det säng.
...my only faith is in the broken bones and bruises i display...
Jag sitter här och lyssnar på The Wrestler av Bruce Springsteen. Han är ingen jag lyssnar på i vanliga fall men när han sjunger känner jag igen mig.
Then you've seen me, I come and stand at every door
Then you've seen me, I always leave with less than I had before
Then you've seen me, bet I can make you smile when the blood it hits the floor
Tell me friend can you ask for anything more
Tell me can you ask for anything more
These things that have comforted me I drive away
This place that is my home I cannot stay
My only faith is in the broken bones and bruises I display
Naturligtvis är det bara melakolin som talar för egentligen känner jag inte igen mig alls i det där svammlet. Men kvällen till ära tänker jag inte bry mig om det. Låten är bra och jag tänker låtsas att det är mig texten handlar om.
Innan idag gick jag med Petra och Allis (det är hunden som är Allis) hela vägen in till Lund. Det är en väg som man normalt cyklar men inte idag. Jag tvivlar på att Allis har gått den rundan, vet inte ens om hon varit inne i stan sådär. När hon gick där bredvid mig och tittade sig storögt (hon stirrar alltid storögt) omkring sig så kom jag tänka på hur häftigt det skulle vara ha barn och ta med detta barn på utflykter och se hur barnet faktiskt upplever allting för första gången någonsin. Det måste vara en häftig känsla. Fast det är nog bara hormonerna som spökar,
Kul kuriosa om lägenheten jag antagligen flyttar till: Mannen som bodde där för tre år sedan hängde sig från balkongen. Jag tror att min reaktion "Coolt! Ett hus med historia!" hade en lite för positiv ton för att jag skulle verka helt normal. Men vem vill vara normal som Therese brukar säga? Jag kanske kan sitta och ha långa samtal med den hängde mannens spöke om kvällarna, kolla scrubs och käka ostbågar. Varför inte? folk lär ju inte orka ta sig hela vägen till Asarum, det är ju en hel kvart på cykel!
Idag skickade jag även in en ansökan som städare på sjukhuset i Karlshamn. När jag ringde sa dom att dom ville ha dit killar. Jag såg efter och det visade sig att jag var kvalificerad! Nu håller jag bara tummarna för att jag får börja jobba i april. Fram tills dess ska jag (i studiesyfte) titta på scrubs och studera Janitor så jag vet exakt hur jag ska bete mig på mina nya arbetsplats.
Nu får det räcka för ikväll. En sista genomlyssning av The Wrestler sen blir det säng.
...my only faith is in the broken bones and bruises i display...
Kommentarer
Trackback
